I åldrars urtid fanns ingen sol och ingen måne. Tiden flöt förbi, utan ljusskiftningar, obegränsad och oerhörd. Kanske har du tagit både solens uppgång och nedgång för givet men du skall veta att solen är en himmelsk varelse, vars syfte är att mäta tid för mänskligheten och alla andra varelser i den nordiska kosmologins nio världar.

Men låt oss börja från början. En man med namnet Mundilfare, som betyder ‘den som rör sig på bestämda tider’, hade två barn: de var så fagra och sköna, att han kallade sin dotter Sol och sin son Måne. Så sköna var syskonen att gudinnorna och gudarna höll rådslag och beslutade att bägge syskonen skulle synas på himlavalvet. De lät Sol köra de hästar som drog den vagn solen färdas i. Denna hade gudinnorna och gudarna skapat av gnistor från Muspelheim, eldens rike, för att lysa upp himlen. Hästarna som Sol kör kallas Arvaker och Alsvider. På samma vis styr Sols bror Måne månen gång och rår över nymåne och fullmåne. Om du tycker att Sol far hastigt över himlavalvet är det inte underligt. Hon är förföljd och har ingen annan utväg än att skynda undan. De två ulvarna Sköll och Hate upphör aldrig sin jakt. Så länge Sol undgår ulven Sköll och Måne undslipper Hate är alla världar säkra från rymdens tidlöshet.