Berättelsen om gudinnan Gefjun 

I åldrars urtid levde en kung som hette Gylfe. Kungen regerade över ett stort område och älskade verkligen sitt land. Han förfogade över en mäktig här som bestod av de modigaste och starkaste av kvinnor och män så att han skulle kunna sova lugnt på natten.

Men kung Gylfe var så säker på sin härs överlägsenhet att han misslyckades med att förutse att den värdigaste motståndaren han någonsin skulle möta inte såg ut som man hade kunnat förvänta sig. Hennes namn var Gefjun. Hon kom från öst, i en vagn dragen av fyra kraftfulla oxar. Hon var kringresande, av asaätt och den ypperligaste av kvinnor.  Det tog inte långt tid förrän hon prisades av alla för sin driftighet och sin duglighet och kung Gylfe erbjöd henne hälften av sin förmögenhet om hon bara ville stanna kvar i riket. Till kungens förvåning vägrade Gefjun. Hon rådde sig själv, ägde egna salar och var mycket rik.

Kungen, som var så van vid att få sin vilja fram i varje sak, blev upprörd. Visst måste det finnas något bland hans rikedomar som skulle kunna glädja denna mystiska kvinna. Så kom det sig att kungen erbjöd Gefjun så mycket mark som hon skulle kunna ploga på en dag och en natt. Detta avtal höll Gefjun för gott och hon gav sig av med sina oxar.

När morgonen kom vaknade kungen av ett farligt oväsen. Hela långhuset skakade och ute på tunet hördes ett fasligt larmande. Långt bort i horisonten sågs Gefjun och hennes oxar, dragandes på en landmassa som förut varit en stor del av kungen rike.  När kungen väl lyckats samla sin här hade Gefjun och hennes oxar redan dragit landmassan så långt bort att det nu fanns ett hav mellan dem. Allt den förvånade kungen kunde göra var att se på när han förlorade både Gefjun och delar av sitt dyrbara land.

Gudinnan Gefjun levde fortsättningsvis i sitt eget rike, till freds och fri,  och kungen ångrade mycket sitt högmod.